På 70- och 80-talen var den traditionella funkisrörelsen mycket mer politisk än den är idag – åtminstone här i Sverige.

I slutet av 70-talet deltog jag i ett projekt som hette HUR. HUR stod för Handikappade Ungdomars Riksförbund, men skulle inte bli ytterligare en paraplyorganisation. Istället skulle vi ungdomar kunna bli medlemmar direkt i HUR.

Man hade förstått principen om Cross-Disability, dvs att alla är med oavsett diagnos. Man insåg att diskrimineringen ändå inte skiljer sig så värst mycket åt.

Det var idén om Cross-Disability som låg bakom den amerikanska funkisrörelsens lyckosamma kamp för deras anti-diskrimineringslag ADA.

Men Cross-Disability förutsätter att man överger tanken på att vara ett gäng med mycket små och maktlösa patientföreningar. Ska funkisrörelsen överhuvudtaget ha någon relevans så måste den omdefiniera sig själv. Det är dags att sluta betrakta sig som sjuk. Vi kommer aldrig att få andra att anamma den sociala modellen om vi inte själva gör det. Fortsätter vi att se funktionsvariationer som sjukdomar så kommer även resten av samhället att göra det. Bara för att jag t.ex. fick en hjärnskada när jag föddes, kan jag inte betrakta mig själv som sjuk hela livet.

Istället är det nu hög tid att lägga den medicinska modellen på hyllan. Vill vi uppnå något så måste vi börja titta på oss som medborgare istället för patienter. Då kan vi också börja få upp ögonen för att vi i första hand är en politisk röreelse som arbetar för mänskliga rättigheter och mot diskriminering.

På min filmsajt har jag publicerat många filmer om den medicinska modellen och vilka ödesdigra konsekvenser den kan få:

Cross-Disability är en viktig princip för Independent Living-rörelsen och STIL. I STIL talar vi inte om diagnos eftersom det är ointressant. Det synsättet stärker organisationen. Det här gemensamma uttalandet kan kanske vara ett embryo för ett sådant tätare och mer gränsöverskridande samarbete.

Regeringen stryper den personliga assistansen