Igår var det julafton för den svenska funkisrörelsen. P1 Morgon sände en intervju med Åsa Strahlemo, ordförande i DHR. Lugnt och pedagogiskt berättade Åsa om den diskriminering som hon och vi andra har utsatts för från barnsben:

https://sverigesradio.se/artikel/7618160

Vad värre är så hade P1 Morgon bestämt sig för att följa upp Åsas intervju med en intervju av en Olle Andersson Brynja på Diskrimineringsombudsmannen (DO). Olle är utbildad i genusvetenskap och har tidigare arbetat på JämO. Men könsmaktordningen och funktionsmaktordningen skiljer sig åt på väsentliga punkter.

Jobbar man med funkisfrågor på DO så finns det anledning att utgå ifrån att man är väl insatt både i nuläget och i den historiska utvecklingen. Så var inte fallet här. Den brist på kunskap som Olle Andersson Brynja uppvisade var skrämmande. Är läget detsamma för DOs övriga tjänstemän så måste man dessvärre konstatera att myndigheten befinner sig i en djup kris.

På funkisområdet är det nämligen inte de enskilda aktörerna som står för den värsta formen av diskriminering. Istället är det staten och politikerna som gör sig skyldiga till den strukturella diskriminering som dagligen utestänger oss från viktiga samhällsfunktioner. Det värsta är inte att vi inte kommer in på den eller den restaurangen. Det värsta är att politikerna underlåter att stifta klara och tydliga lagar som t.ex. förbjuder otillgänglighet.

Vill man bekämpa denna diskriminering så finns det två saker som politikerna kan göra. De kan stärka resurstilldelning och se till att vi får tydliga och precisa rättigheter. Dessa åtgärder kommer inte bara att ge oss större möjligheter till fullvärdiga liv. De kommer också att höja vår status i samhället. Andras benägenhet att diskriminera oss kommer att avta. Men idag upplever vi en utveckling i motsatt riktning.

1. Resurstilldelning:
Färdtjänst, assistans och tekniska hjälpmedel är förutsättningar för jämlikhet och full delaktighet. Detta kostar pengar. Om det tillförs resurser på dessa områden så innebär det att funkisars möjligheter till likvärdiga liv förbättras. Under senare tid har vi dock upplevt besparingar på snart sagt alla områden. Det har medverkat till mindre jämlikhet och en ökad diskriminering.

2. Rättigheter:
Idag finns det bara en rättighetslag på funkisområdet, nämligen LSS. Och inte ens dessa rättigheter har lämnats i fred. Istället har de successivt urholkats. Samtidigt saknar vi helt och hållet rättigheter på många andra viktiga områden, som t.ex. när det gäller tekniska hjälpmedel och tillgänglighet. Vår rätt har alltså inte stärkts utan snarare försvagats på senare tid. Detta har givit upphov till en försämrad status och mer diskriminering.

Den människosyn som kom till uttryck på Vipeholmsanstalten och många andra institutioner lever kvar än idag. Det tas t.ex. politiska beslut som innebär att allt färre får personlig assistans. Istället blir de beroende av olika institutionella lösningar. Gång på gång har det därför konstaterats att Sverige bryter mot FNs konvention på funkisområdet.

Istället för att beskriva den här skrämmande utvecklingen och ge en förklaring till varför diskrimineringen fortfarande är så befäst i Sverige, fick vi veta av Olle Andersson Brynja att allt var på väg att bli bättre. Diskrimineringen berodde på okunskap och skulle informeras bort.

Vi som jobbar i funkisrörelsen vet att diskriminering inte är något som kan informeras bort. Istället behövs lagar med tänder och en stark resurstilldelning. Det är uppseendeväckande att DO inte känner till detta.