En gång i tiden hade vi en hemtjänst i det här landet som inte enbart hjälpte till med det nödvändigaste av det nödvändiga. Men idag är det ett minne blott i de flesta kommuner.

Eftersom hemtjänsten lyder under Socialtjänstlagen som är en ramlag, så kan varje kommun sätta sin egen ambitionsnivå för verksamheten. Rättssäkerheten är minimal.

Personlig assistans lyder däremot under LSS som är en rättighetslag. Det är förståeligt att man i åtstramningstider vill tumma på dessa rättigheter så att möjligheterna kan bli större för att bedöma assistansbehoven på ett mer restriktivt sätt.

Gamla som har hemtjänst får idag istället vända sig till Röda Korset eller någon annan frivilligorganisation t.ex. för att få komma ut på en promenad. Gud förbjude att detta även blir verklighet för oss som har personlig assistans.

I de flesta andra länder finns det ingen personlig assistans. Istället är man beroende av släkt, vänner och volontärer. Att vara beroende av frivillighet för att kunna komma upp ur sängen på morgonen påverkar ens självbild. En ställer inte så höga krav på tillvaron. En nöjer sig med det mesta.

Frågan är om svenska politiker har detta i åtanke när de vill se mer och mer frivillighet. Det ligger nära till hands att anta att de just vill se assistansanvändare och andra som ställer lägre krav och som därmed blir billigare i drift och mer lättadministrerade.