När jag växte upp fanns det en helt annan öppenhet i politiken. Det berättades t.ex. hur folk helt sonika kunde knata upp till Olof Palme på kanslihuset för att delge honom sina åsikter i olika frågor.

När jag skulle ha mina yo-dagar (yrkesorientering) på gymnasiet så förlade jag en av dagarna till Socialdepartementet. Det var inga konstigheter med det. Jag var välkommen att tillbringa en hel dag tillsammans med handläggarna på den s.k. ”Handikappenheten”.

Idag skulle en ung funkisaktivist knappast släppas in på Socialdepartementet. Hen skulle i det närmaste klassas som en säkerhetsrisk.

Än mindre skulle handläggarna gå ut och ta reda på hur vi funkisar verkligen har det. Istället ageras det idag som om hela funkisrörelsen är regeringens fiende nummer ett.

På ett av mina första möten i STIL i mitten av 80-talet deltog Bengt-Olof Mattsson som då var departementsråd på Socialdepartementet.

Han kom till mötet med sin slitna portfölj och förklarade att hans roll var att fungera som regeringens ögon och öron, och ta reda på vad som händer där ute. Då fanns det alltså ett intresse i regeringen för att ta reda på hur livet tedde sig för oss funkisar.

Detta var t.o.m. innan Bengt Lindqvist hade tillträtt. Redan då fanns det en funkiserfarenhet i regeringen tack vare Olof Palme och Sten Andersson som var Socialminister och funkisföräder.

Idag saknas det intresset och den öppenheten. För mig är det mycket allvarligt att det saknas ett sådant grundläggande intresse för att ta reda på hur vi verkligen har det. Istället är det som om de på förhand har bestämt sig för att vi funkisar har det för bra. Idag skaffar sig den sittande ministern kunskap om vår situation med hjälp av diverse myndighetsrapporter istället för att komma ut till verkligheten och träffa oss. Detta är allvarligt för att det begränsar demokratin.