På sistone har jag tagit fram några olika collage-bilder av mer eller mindre kända personer. Några av dem sitter i rullstol. Andra går med rollator.

Bilderna kan tolkas som att jag önskade att dessa personer råkade ut för olika sjukdomar och olyckor, men så är inte fallet.

Istället vill jag visa på den milsvida skillnaden mellan att ha erfarenhet av en funktionsvariation och att inte ha den.

Faktum är ju att vi alla kommer att hamna där en vacker dag – en sanning som de flesta av oss förtränger. Men kroppens förträfflighet varar tyvärr inte för evigt.

Att de flesta människor förtränger denna sanning leder tyvärr också till en oförmåga att engagera sig i och förlika sig med funkisars olika livsvillkor. Istället intalar sig många att vi funkisar har så väldigt speciella behov. Det är något som är åtskilt från gemene mans behov.

Beteendet att vilja fjärma sig från funkisars liv och vardag varierar självklart från individ till individ. Det är också något som varierar från grupp till grupp.

När jag för en tid sedan intervjuade Maj Karlsson från Vänsterpartiet så framhöll hon att assistansersättningen måste ses som en allmän försäkring som omfattar oss alla: ”Jag kan aldrig veta vad som händer mig när jag går ut på gatan.”

För Maj Karlsson är det alltså ganska lätt att identifiera sig med oss assistansanvändare. För Åsa Regnér (S) är det svårare. Hon vågar inte ens ta debatten. Häromdagen när P1-Morgon hade ett inslag om assistansen så tackade hon återigen nej till att medverka. Den här bristen på engagemang får dessvärre påtagliga konsekvenser för den förda politiken.