I fredags hade jag glädjen att vara öppningsföreläsare på RBUs konferens om LSS och assistansen. Samtidigt hände något mycket märkligt i utställardelen.

Ett nytt parti lanserades – det s.k. Assistanspartiet.

Enfrågepartier brukar aldrig bli så särskilt långlivade i Sverige, och i värsta fall kan initiativet leda till att de etablerade partierna inte anser sig nödgade att engagera sig i assistansfrågan. Väljarna kan också förledas tro något som många redan tror, nämligen att assistansen är ett särintresse – en fråga som inte hör hemma i allmänpolitiken.

Men ska de ändå starta ett Assistansparti så kan de väl åtminstone bemöda sig med att ta fram en slogan som appellerar till mig som assistansanvändare. Det här är partiets valhänta slogan: ”Stå upp för de svagaste!”.

En viktig poäng i mitt öppningsanförande på konferensen var att andras syn på oss bestäms av hur vi ser på oss själva. Vill vi bli respekterade av andra så måste vi respektera oss själva. Vill vi bli värdigt bemötta så måste vi betrakta oss själva som värdiga.

Därför vägrar jag att betrakta mig som svag, och än mindre som en av de svagaste. Hur hade det gått om kvinnorna i kvinnorörelsen hade sett sig själva som det svaga könet? Då hade de ju skrivit under på ett gammalt förhållningssätt där kvinnan ses som omyndig och i behov av mannens omsorg och beskydd.

I den här intervjun med Gudrun Schyman diskuterar jag just detta:

Lika lite som kvinnor vill bli sedda som beroende av män, vill jag bli betraktad som beroende av folk utan assistansbehov.

Självklart vill jag att folk ska stå upp för rätten till assistans, men inte utifrån en välvilja. Jag vill att svenskarna ska stå upp för assistansen därför att den utgör en försäkring för oss alla – en garanti för att vi ska kunna ha drägliga liv även om våra kroppar en vacker dagen inte motsvarar normen.

Assistansen är därför något som berör oss alla. Det handlar inte om att ett flertal ska stötta några få.