Kanske måste man heta Bengt för att genomföra en reform som betyder frihet och självbestämmande för människor som tidigare behandlades som själlösa omsorgsobjekt? Utan Bengt Lindqvist och Bengt Westerberg skulle vi i varje fall aldrig ha fått politiskt stöd för rätten till personlig assistans på den enskildes egna villkor. När LSS kom i mitten av 1990-talet var det en unik öppning för mänskliga rättigheter i praktiken. Lagen bygger på idén att ge medborgaren makten över sitt eget liv. Genom individuell frigörelse går både samhällets och den enskildes utveckling framåt.

Efter Bengt och Bengt kom syndafloden. För LSS har 2000-talet så här långt varit en tröttsam politisk och juridisk backlash. I namn av jakt på fuskare och rättssäkerhet har rättigheterna till ett självständigt liv attackerats från alla håll, som en idé omringad av vargar. Ihåligheten och hyckleriet i retoriken om fusk har andra skickliga forskare förtjänstfullt demonstrerat. När det gäller retoriken om rättssäkerhet har jag en del att säga själv.

Rättssäkerhet har två dimensioner, formell och materiell. Formell rättssäkerhet tar sikte på förutsebarhet, likabehandling och rättslikhet. Materiell rättssäkerhet tar sikte på att beslutet ska vara gott, etiskt riktigt och syfta till att uppfylla lagstiftningens syften. I hetsretoriken mot LSS betonas den formella sidan på bekostnad av den materiella. Det hela förvärras av att t ex Försäkringskassan regelbundet missbrukar begreppet rättssäkerhet och reducerar det till att handla om rättslikhet: om alla behandlas lika illa är det förutsebart och rättssäkert. Införandet av verklig rättssäkerhet skulle i själva verket revolutionera Försäkringskassans beslutsfattande. Det skulle betyda att alla fick goda och etiskt riktiga beslut som förverkligar lagstiftningens syfte: att den enskilde kan leva ett gott liv på samma villkor som andra.

Förvaltningsdomstolarna gör ofta ett dåligt jobb med att bevaka den enskildes rättigheter och verkar ha gått på hetsretoriken om LSS som en dyr och farlig lagstiftning som måste begränsas. Istället för att värna rättssäkerheten från Försäkringskassans attacker retirerar domstolarna in i egna formalistiska resonemang som inte bottnar i de syften som uttrycks i lagens förarbeten, och i Sverige anser vi normalt att det som står i förarbetena gäller.

Kanske måste man inte heta Bengt för att förstå betydelsen av frihet och jämlikhet? Kanske räcker det med att man inser att personlig assistans är något positivt. Varje människa som får sina rättigheter tillgodosedda är ett steg framåt. Varje människa som genom LSS uppnår goda levnadsvillkor och kan delta i samhället på sina egna villkor bidrar till att göra vårt samhälle lite bättre. Kanske räcker det med att förstå att som domare, eller som tjänsteman på en myndighet, är uppgiften att tjäna medborgarna och lagen, inte att sätta sig över den.

Andreas Pettersson

Juris doktor