Utredare och politiker tror ofta att vi lika bra kan bo på institution, eller i varje fall på gruppbostad. De tror att det är ett bra sätt att spara pengar. De förstår inte riktigt att assistansen för många är en outbytbar förutsättning för att kunna leva ett rikt, jämlikt och delaktigt liv. Men det vet Patrik.

När jag var 13 år fick jag flytta till en gruppbostad. Där var jag alltid den sista som fick gå upp på morgonen. Jag kom ofta för sent till skolan. Jag skulle ligga i sängen tidigt på kvällen, fast jag ville vara uppe längre.

Ingenting var bra med gruppbostad – inget självbestämmande alls!
Vi var tre personer som bodde där. Jag bodde där i två år, de längsta åren i mitt liv…

Idag bor jag i egen lägenhet på Södermalm i Stockholm. Skillnaden är att i min egen lägenhet bestämmer jag själv. Då jag bodde i gruppbostad var de andra personerna gående medan jag satt i rullstol. De krävde och fick mer uppmärksamhet.
Det var otryggt. Jag blev t.o.m. biten en gång. Jag hade inte valt mina ”grannar”.
Jag var helt beroende av andra och var inte självständig.

I gruppbostaden jobbade två personal på dagtid, och en personal vaken natt – på tre boende.
Det fanns inte utrymme för egna intressen och aktiviteter. Jag ville t.ex. gå en datakurs, men det fanns inte personal som kunde följa med. Mamma fick göra det istället.

Jag ringde hem nästan varje dag och grät. Jag längtade efter min mamma och att få komma hem, åtminstone på helgen, för att få lite lugn och ro och känna frihet. Så på helgerna fick jag åka hem och då fick jag också träffa min storebror Krille.

Jag träffade bara vänner när jag gick i skolan. Nu när jag bor i egen lägenhet är det bättre, för jag väljer själv var och när jag kan träffa och umgås med mina vänner.

När jag var 15 år fick jag flytta till ett elevhem som hette Dellen. Där var det något bättre. Jag fick t.ex. stiga upp först av alla på morgonen så att jag kom i tid till skolan. Men annars var det i stort sett samma trista och osjälvständiga liv.

När elevhemmet skulle stänga föreslog en personal att jag skulle prova att bo i egen lägenhet med personlig assistans. Det här var 1992, innan assistansreformen kom, så vi kontaktade stadsdelsnämnden. De var tvungna att ta beslutet eftersom detta var helt kommunalt. Nämnden var positivt inställda och beslutade att jag skulle få personal hemma i lägenheten.

Idag är jag 45 år och lever ett rikt liv med mina personliga assistenter. Jag kan resa, gå på teater, fotboll, hockey och på museum och utställningar. Som vem som helst. Så som det ska vara!

Patrik Haase