Regeringens funkispolitik styrs av minst tre förlegade antaganden:

1. De tror att vi assistansanvändare är i behov av vård och omsorg. De förstår inte att assistans är någonting annat.

2. De antar att alla assistansanvändare har ungefär samma behov. Därför förstår de inte varför assistansen ska vara personlig.

3. De tror att vi framförallt vistas hemma. Därför tycker de att vi lika gärna borde kunna klara oss med hemtjänst eller någon liknande serviceform.

Personlig assistans innebär att jag tränar och utbildar mina egna assistenter – antingen själv eller med hjälp av någon annan – i just mina egna behov. De blir experter på att just assistera mig.

Personlig assistans innebär att jag rekryterar de som jag anser har den bästa förutsättningen för att assistera mig. I mitt fall innebär det att jag t.ex. rekryterar folk som är duktiga på att teckna och göra film. Jag är alltså inte betjänt av någon omsorgspersonal. På samma sätt har varje assistansanvändare sina unika behov eftersom vi alla är unika.

Ändå tror jag att regeringen och regeringens utredare sitter fast i en villfarelse om att assistansen är en omsorgsinsats och att den därför kan bytas ut mot något annat – något som är billigare. Vi från funkisrörelsen har envist hävdat att assistansen är oöverträffad och att det inte går att byta ut den utan att det innebär drastiska försämringar av vår livskvalitet. Regeringens utredare har begärt mer tid för sitt uppdrag. Istället borde hon säga som det är – att det inte går att spara in utan att också göra sig skyldig till genomgripande försämringar.

Under den här mandatperioden har hittills över tusen personer förlorat sin assistans. Socialstyrelsen har just visat att deras livskvalitet har försämrats:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-2-18

Personlig assistans handlar om att kunna leva det liv man själv väljer. Men personlig assistans handlar också om att i första hand få sina grundläggande behov tillgodosedda. Regeringen förvånas över när vi reagerar på att vi inte längre kan andas, äta, klä oss, gå på toa och komma ut.

Men hur hade resten av befolkningen reagerat om politikerna hade begränsat deras möjligheter att äta eller gå på toa? Då hade regeringen klassats som en diktatur och förtryckarregim. Då hade deras dagar varit räknade.

När vi på samma sätt hävdar att regeringen ägnar sig åt förtryck och förnedring så får vi veta att vi överreagerar.Det finns t.ex. de som tycker att min senaste satirteckning är alltför drastisk – teckningen där Stefan Löfven leder synskadade Mirjam fram till en ättestupa. Men tycker ni att denna skildring är överdriven så är det i sig ett tecken på att ni inte riktigt förstår vad en indragen assistans innebär.

När vi hävdar att regeringen har inordnat en ny ättestupa så får vi till svar: ”Jamen, ni får ju hemtjänst.”

Hemtjänst är något annat än personlig assistans. Hemtjänsten är knuten till hemmet och personalen är inte utbildad på just mina behov. Med hemtjänst hade jag inte haft möjlighet att leva det liv jag själv väljer. Med hemtjänst skulle jag bli tvungen att varje dag förklara hur de ska sätta på mina strumpor, hur de ska tvätta mig under armarna och hur de ska hjälpa mig att gå. Med hemtjänst hade jag inte haft tid för något annat än just detta.

Vi lever i en tid då försvaret dagligen begär nya miljarder och förmodligen också kommer att få det. Vi lever med en regeringen som alltså beviljar miljarder till försvaret samtidigt som de har inrättat en ny ättestupa för oss assistansanvändare. Kan någon förklara för mig det moraliska i detta?