Häromdan presenterades Åsa Regnérs efterträdare Lena Hallengren. Stefan Löfven kunde mycket väl ha tagit tillfället i akt och deklarerat att de nu gör ett omtag i funkispolitiken. Han kunde mycket väl ha förklarat att de nu ändrar direktiven för den sittande LSS-utredningen och stryker de långtgående sparbetingen. Han kunde ha erkänt att de äntligen har tagit reson efter den hårda kritiken från FN och Europarådet.

Men det gjorde han inte.

Dessvärre måste detta tolkas som att han är rätt nöjd med att 1.400 personer har mist sin personliga assistans sedan han tillträdde. De många personliga tragedier som har skildrats i media tycks inte ha berört honom särskilt mycket. Inte heller den här – en av de senaste:

Idas assistans kan dras in

Istället tvingas vi konstatera att dessa skriverier förmodligen var något som regeringen redan hade räknat med. Det var en minuspost som man var beredd att ta.

Så stor betydelse har det haft för (S) att en gång för alla ta knäcken av den förhatliga personliga assistansen. För oavsett hur många gånger Stefan Löfven säger att han värnar assistansen så är han inte trovärdig. Med största möjliga tydlighet har han visat att assistansen är något som de vill bli av med och att den inte passar in i ett socialdemokratiskt välfärdsbygge.

Den socialdemokratiska definitionen på välfärd innebär nämligen att det är någon annan som ska bestämma vad du behöver och att det är någon annan som ska avgöra när hjälpen ska ges, hur och av vem.

Assistansen har gett alldeles för stor makt åt den enskilde.

Den smygkommunalisering som vi hittills har sett kan inte tolkas på något annat sätt. (S) vill nu att vi assistansanvändare ska inordna oss i det kommunala omsorgssystemet. Den livskvalitet som vi därmed kommer att gå miste om väger lätt i sammanhanget. Regeringen har därmed gjort sig skyldig till att inrätta den absolut största ättestupan i modern tid i Sverige.