I dagarna släpper LSS-utredningen sitt slutbetänkande. Det innebär att det har förberetts för en mediabevakning i frågan. Idag behandlades t.ex. assistansen både i Morgonekot och i P1-Morgon.

Två forskare medverkade, nämligen Niklas Altermark, statsvetare från Lund och Therese Bäckman, Juris doktor från Göteborg. Trots att Therese fick tio gånger så mycket tid så lyckades Niklas få tio gånger så mycket sagt.

Forskare är högutbildade akademiker. Det innebär att man borde kunna ställa höga krav på dem när det gäller att vara saklig, relevant och koncis. Niklas fick tyvärr bara möjlighet att besvara en enda fråga, men lyckades ändå konkretisera sin egen forskning och på ett solklart sätt berätta om sina resultat.

Han sa: ” Historiskt så har man alltid sett den här gruppen som en samhällsbörda, och det är ju beklagligt att vi rör oss tillbaka mot det synsättet.” Se länk: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1650( ca 1.05:00. Intervjun med Therese följer efter Morgonekot)

Therese fick möjlighet att besvara flera frågor, men lyckades ändå inte berätta något om sin egen eller andras forskning. Får ni verkligen ingen medieträning på universitetet?

Befinner man sig inom det här forskningsfältet så menar jag att man har ett extra stort ansvar eftersom det handlar om folks liv och grundläggande behov.

Blir man tillfrågad om att medverka i radio så förväntas det förmodligen att man ska kunna berätta om några relevanta och intressanta forskningsresultat. Men det kunde tyvärr inte Therese. Therese, hade du taget detta mer på allvar så hade du t.ex. kunnat berätta:

• om det faktum att fler och fler får avslag
• om att det i praktiken inte finns något som kvalitetsmässigt kan ersätta assistans
• om rapporter som visar att de som har blivit av med sin assistans får en betydligt sämre livskvalitet
• om forskning som visar att Sverige bryter mot FNs funktionshinderkonvention

Ni forskare har ett särskilt ansvar för att lyfta debatten till en lämplig abstraktionsnivå. Du fick t.ex. frågan om det är okej att få assistans med att delta i rollspel. En sådan fråga kan inte besvaras på ett adekvat sätt utan att också beröra en sådan princip som självbestämmande.

Istället gick du in på ett resonemang om att LSS har en hög ambitionsnivå. Kan man verkligen konstatera detta på ett objektivt sätt? Är målen högt ställda när det bara handlar om att få rätt att leva som andra? Eller är det du som tycker att de är högt ställda?