Vid socialdemokraternas senaste partikongress beslöt en enig kongress att de ursprungliga intentionerna med LSS skulle återupprättas. Torsdagens betänkande av LSS-utredningen är ett kolossalt steg i motsatt riktning. På så sätt visar s-ledningen att de struntar i medlemmarnas kongressbeslut – ett tydligt exempel på det översitteri som råder i detta parti.

När jag i våras intervjuade barn- och äldre- och jämställdhetsministern Lena Hallengren (s) så förutsatte hon att LSS-utredningen skulle ta upp de domar som på senare år har begränsat rätten till personlig assistans:

Vi har nu fått facit. Inte med ett enda ord adresseras den här frågan. Därmed ignorerar s hela den svenska funktionsrättsrörelsen – ett ytterligare exempel på partiets översitteri.

Men det läskigaste med LSS-utredningen är inte de föreslagna försämringarna i assistansen. Det läskigaste är att hela utredningen andas översitteri.

Utredningen har bl.a. föreslagit att barn under 16 ska fråntas sin rätt till personlig assistans. Istället ska de erbjudas en ny kommunal service som liknar hemtjänst. Det betyder att över 2.000 barnfamiljer ska säga upp sina personliga assistenter – assistenter som är tränade och inkörda på just ”sina” barns speciella behov. Över 10.000 assistenter ska alltså kastas ut i arbetslöshet. Istället får dessa familjer punktinsatser av kommunen.

Ingen vill ha de nya punktinsatserna. Istället vill man naturligtvis ha kvar sina personliga assistenter som redan känner till barnens och familjernas behov. Förslaget liksom många andra förslag från utredningen bygger på ett översitteri av sällan skådat slag.

När LSS kom 1994 så var det ett sätt att försöka ge makt åt oss assistansanvändare – ett sätt att äntligen visa oss förtroende – ett sätt att gå emot funktionsnormen och ge oss möjlighet att utforma våra egna liv. Samhället har alltsedan dess vidtagit många många små mått och steg för att återta den makten. Men det största steget togs ändå torsdags då LSS-utredningens förslag presenterades.

Jag känner inte till en enda utredning som har vågat föreslå så stora försämringar på en och samma gång för en specifik samhällsgrupp. Bara det visar hur det brister i politikens respekt för oss. I princip tror man sig kunna genomföra vilka försämringar som helst. Det är bara fantasin som sätter gränser.

Till råga på allt säger man sig bara vilja gott. Men i detsamma som man säger detta så har man också sagt att: ”Det är vi som vet bäst vad ni behöver.” Och det är tyvärr inte bara funkispolitiken som bygger på detta antagande utan också flera andra delar av vår välfärdspolitik. Därmed får stora delar av välfärdspolitiken en närmast kolonial prägel, där de som söker hjälp förminskas och fråntas ansvar.

Det är den traditionen som går igen i LSS-utredningen. Och det är därför de hamnar så fel. De har nämligen inte lyssnat på oss själva – vi som är de verkliga experterna.