Igår togs återigen ett initiativ för att rita om den politiska kartan i Sverige. Här gäller det att hänga med i svängarna! En ny politisk gruppering såg dagens ljus – denna gång inom det socialdemokratiska partiet. De kallar sig själva för Reformisterna och säger sig vilja verka för att partiet går till vänster.

De presenterade ett program med 7 punkter där de bl.a. kräver förändring i skatterna, bostadspolitiken, emigrationen, urbaniseringen etc etc.

Inte med ett enda ord omnämns varken assistansen, LSS eller funktionspolitiken i övrigt. Jo, i en punkt nämligen när det gäller ”specialbostäder för funktionsvarierade”. Finns det överhuvudtaget någon funkisorganisation som vill se ”specialbostäder för funktionsvarierade”? Kan det vara så att de månne åsyftar gruppbostäder. Jag vet inte. Men i övrigt är det alltså tyst.

De gör precis samma fel som de flesta andra politiker – de utgår ifrån att funktionspolitik enbart är något som är till för fåtalet och som inte berör flertalet i vårt land.

De känner inte till att det finns över en miljon medborgare i det här landet som har någon form av normbrytande funktionalitet. De vet inte att det t.ex. finns över 250.000 svenskar som på ett eller annat sätt berörs av hur den personliga assistansen utformas. Det rör sig om assistansanvändare, anhöriga och personlig assistenter.

Assistansen och andra trygghetssystem ska vara en garant för att alla ska kunna upprätthålla ett fullvärdigt liv även om man har haft oturen att drabbas av en sjukdom eller skada. Därför är politiken på det här området något som berör oss alla.

En av ledarna för Reformisterna, debattören Daniel Suhonen, har i andra sammanhang ombetts uttala sig om den personliga assistansen, men tackade nej och hänvisade till bristfälliga kunskaper i ämnet. Hur länge håller en sådan strategi?

Det kan inte ha undgått någon att en av de frågor där socialdemokraterna fick skarpast kritik under den senaste valrörelsen just var den om personlig assistans. Ca 2.000 personer förlorade sin assistans under den senaste mandatperioden samtidigt som statskassan sparade in miljarder. Gigantiska steg togs i helt fel riktning. Ojämlikheterna ökade istället för att minska. Tendensen är densamma i många europeiska länder där assistansen en gång infördes.

Därför är det minst sagt anmärkningsvärt att Reformisterna helt och hållet försöker ducka för den här frågan. Reformisterna säger sig vilja verka för mer rättvisa och jämlikhet. Assistansreformen har varit en av de största jämlikhetsreformerna i vårt land på senare tid. Vill de verka för mer jämlikhet så kan de inte bara negligera den reformen och andra betydelsefulla frågor på funktionsrättspolitikens område.