En gång i tiden leddes Kommunal av den legendariske Sigvard Marjasin. Innan han började på Kommunal var han kursare med mina föräldrar på Brunnsviks folkhögskola.

Några år efter det att vi hade kommit igång med STIL-projektet (det första försöket med personlig assistans i Sverige) så skrev han ett brev till mig och bad om ursäkt för att de hade varit så skeptiska i början.

Idag tycks det som om vi är tillbaka på ruta ett igen.

I en artikel i Arbetet berättar Ebba Blume om Meya, 8, som har behov av assistans. Där intervjuas också två företrädare för Kommunal – Marie Boström och Onur Esinsel – som båda tycker att det vore väldigt mycket bättre om assistansen var kommunal:

Personlig assistans gör att Meya kan leva ett vanligt liv

Något som inte framkommer i artikeln är varför assistansen är statlig för de som har behov av mer än 20 timmar i veckan. Anledningen till att det blev så var att personlig assistans handlar om grundläggande rättigheter. Det handlar om att kunna arbeta, gå i skolan, äta, ha familj, gå på toa och klä sig. Sådant borde alla medborgare ha rätt till oavsett kommuntillhörighet.

Idag utförsäkras fler och fler från den statliga assistansen på grund av en allt striktare behovsbedömning. Istället blir de föremål för en kommunal prövning där även kommunens ekonomi vägs in. Resultatet blir att deras behov av att duscha på morgonen vägs mot kommunens behov av t.ex. en ny ishall. När det just gäller grundläggande behov blir sådana avvägningar orimliga.

Kommunal menar också i artikeln att det blir mer ordning och reda på ”vården” med en kommunal assistans. Egentligen vill de inte ha några andra anordnare än kommunen – ett något förlegat synsätt. Av valfriheten skulle finnas kvar ett minne blott. Alla som har behov av assistans skulle återigen – oavsett om de vill det eller inte – bli en del av den kommunal vårdapparaten med dess förminskande attityd. Det är då det blir ordning och reda, enligt Kommunal.

En vanlig missuppfattning är just att vi assistansanvändare är sjuka. Det är därför som det förutsätts att assistans är detsamma som vård. Och mycket riktigt – de här företrädarna för Kommunal talar om vårdare istället för personliga assistenter. Men det är helt omotiverat att betrakta någon som sjuk bara för att hen t.ex. har fått en cp-skada vid födseln.

En annan orsak till varför assistansen kom till var att det behövdes en insats som är knuten till person istället för till en viss plats. I artikeln berättas om hur Meya kan ta med sig sina assistenter hem när hon slutar skolan för dagen. Meya kan alltså ta med sig sina assistenter vart hon än ska. Detta är inte möjligt om man exempelvis har en kommunal elevassistent som är knuten till skolan, eller om man är beviljad kommunal hemtjänst som ju bara finns i hemmet.

Meya har valt de assistenter som passar henne och som kan hjälpa henne med att busa och frigöra sig från sina föräldrar. Den valfriheten hade hon aldrig fått i den kommunala omsorgsapparaten.

Slutligen menar Marie och Onur från Kommunal att assistansbolag i regel erbjuder mindre trygga anställningar än kommunerna. Tyvärr framkommer det inte varför. Skälet till detta är att assistenter är personliga. De kan alltså inte omplaceras hipp som happ. Istället ska jag som assistansanvändare ha rätt att välja vilka som ska komma till mig. Vill Kommunal inskränka den rätten så har jag full förståelse för att man inte ser några bekymmer med att kommunerna tar över.

Det är mycket tråkigt och helt obegripligt att det finns den här skiljelinjen mellan funkisrörelsen och Kommunal. Hade det funnits en större förståelse för varandras behov så hade det också funnits möjlighet att tillsammans arbeta för en förstärkt assistansersättning och därmed för bättre anställningsvillkor för våra personliga assistenter.