Under valrörelsen 2018 så hävdade Stefan Löfven med en dåres envishet att regeringen inte hade genomfört några som helst försämringar av den personliga assistansen. Ändå hade över 2.000 personer mist sin statliga assistansersättning bara under den senaste mandatperioden. Sedan har utförsäkringen bara fortsatt.

Idag är det bara en bråkdel av alla nyansökningar om assistansersätningen som beviljas, så Regeringen har verkligen lyckats skärpa tillämpningen på det här området.

Samtidigt har ersättningen sänkts varje år i reella tal eftersom den inte håller samma takt som lönehöjningarna. Sedan 2014 har ersättningen därför urholkats med över 25%.

Det betyder att vi har fått betydligt svårare att rekrytera, utbilda och avlöna våra personliga assistenter. Det är anmärkningsvärt att ett arbetarparti kan medverka till att försämra för en hel yrkesgrupp på det här sättet – en yrkesgrupp som idag består av inte mindre än 90.000 personer.

Mot bakgrund av denna funkisfientliga politik var det naivt av C och L att i Januariavtalet inte kräva en starkare försäkran om en kursomläggning. Man måste fråga sig om det överhuvudtaget finns några ambitioner från C och L att styra om funkispolitiken eller om de bara vill upprätthålla skenet av att vilja åstadkomma en förändring.

För nu har vi facit. Regeringen tolkar Januariavtalet som att man bara behöver förändra LSS vad gäller andning och sondmatning. Några andra ambitioner finns inte, trots att det finns ett s-kongressbeslut om att LSS ska återställas till de ursprungliga intentionerna.

Jag vågar påstå att Januariavtalet i princip inte hade någon effekt alls på Regeringens politik, snarare tvärtom. Idag säger Lena Hallengren (S) klart och tydligt att hon inte har några planer på att förändra praxis om de s.k. integritetskänsliga behoven och HFD-domen från 2009. Istället har hon för avsikt att gå vidare med några av LSS-utredningens sparförslag, oklart vilka.

Igår sände SVT en biografi om Stefan Löfven där det bl.a. berättades att han var uppväxt på barnhem. Mot bakgrund av detta borde han vara bekymrad över den utveckling som vi idag ser – en utveckling där fler och fler kommuner tvingas bygga nya barnhem åt de barn som förlorar rätten till sin personliga assistans.