I början av sommaren hade jag glädjen att intervjua Bengt Westerberg. Och det var något som slog mig under den intervjun – något nästan obehagligt: Tänk om det är så att han har lättare för att argumentera för vår sak än vi själva. En hemsk tanke, eller hur?

Bengt Westerberg frågar ibland politiker och myndighetspersoner om de skulle vilja byta med oss funkisar. Då brukar de allmänhet tystna. Vad beror det på att vi själva aldrig använder den retoriken? Är det av stolthet? Är det så att vi är så rädda för att folk ska tycka synd om oss att vi drar oss för den asortens argument?

Eller vill vi göra sken av att våra liv är bättre än de är? Vågar vi kanske inte se eländet i vitögat?

För det är ju verkligen ett elände.

Många av oss utestängs från:
• arbetslivet
• familjelivet
• kulturlivet
• bostadsmarknaden
• offentliga lokaler
• transportmedel
• utbildning och media

Jag känner inte till någon annan grupp där diskrimineringen är så omfattande och där den påverkar så många sidor av en människas liv. Det faktum att man är öppen för hur svår situationen är behöver ingalunda innebära att man hänger sig åt självömkan. Tyvärr tror jag att alltför många av oss är överdrivet rädda för att fastna i ett sådant perspektiv.

Skulle några andra medborgare utestängas från så här många samhällsområden så skulle det betraktas som politiskt våld. Men i vårt fall betraktas diskrimineringen som något naturligt som få politiker upprörs av.

För att kunna hitta en grupp att jämföra med måste man bege sig in på ett fängelse eller en institution inom tvångsvården. Det är enbart där som man kan hitta personer som är frihetsberövade i samma utsträckning.

Utöver den här diskrimineringen så är vi utsatta för en myndighetsutövning på flera olika områden. Det finns inga andra, utom möjligen just fängelseinterner, som måste invänta ett beslut från en myndighet för att kunna:
• gå på toa
• få i sig mat
• få på sig kläder
• komma utanför dörren
• kunna träffa vänner
• kunna arbeta

I regel har samhället istället överlämnat till den enskilde att fatta sådana här privata beslut. Men inte när det gäller oss.

Vid sidan av diskrimineringen och myndighetsutövningen så har vi funkisar dessutom i många fall:
3. en urusel privatekonomi p.g.a. låga pensioner
4. betydligt färre sociala kontakter än andra
5. en lägre utbildningsnivå
6. ett stort antal hälsoproblem och komplikationer

Det är mot den här bakgrunden vi ska se politikernas spariver. När politikerna t.ex. skär ner på assistansen så försämrar de inte för vilken grupp som helst. De slår på människor som redan ligger – människor som redan befinner sig i samhällets bottenskikt. Jag har svårt att se detta som något annat än ett brutalt statsunderstött våld.