Vid riksdagens utfrågning om assistansen i förra veckan fick vi svar på tal från regeringen. De hade inga som helst planer på att ändra direktiven till LSS-utredningen.

Det innebär att regeringen fortsätter sin konfrontationspolitik. Frågan är varför de väljer att frångå den svenska modellen just i den här frågan. På alla andra politikområden har vi vant oss vid att politiker alltid är beredda att lyssna till olika organisationer och intressen.

Men just när det gäller assistansen tycks regeringen ha målat in sig i ett hörn. Det spelar ingen roll hur många exempel som media och funkisrörelsen kommer med – exempel på folk som blir av med sin assistans eller som får den kraftigt nedskuren.

I just den här frågan väljer regeringen att blunda för verkligheten. Trots att Sverige sitter med i FNs säkerhetsråd så väljer regeringen att även i fortsättningen trotsa FN-konventionen CRPD. De trotsar konventionen på två sätt – dels genom att utreda ytterligare inskränkningar av rätten till assistansen, dels genom att helt negligera kraven på inflytande.

Båda partierna i dagens regering är sprungna ur olika folkrörelser. Detta gör det än mer märkligt att det saknas intresse för en konstruktiv dialog med funkisrörelsen. Med tanke den skriande brist på kunskap som regeringen har uppvisat i sakfrågan kan det här förhållningssättet få förödande konsekvenser.

Den samlade funkisrörelsens vice ordförande Pelle Kölhed har framfört svidande kritik mot LSS-utredningen och menar att funkisperspektivet helt och hållet ignoreras:

När jag intervjuade kommunalrådet Tuva Lund (S) så framhöll hon att oavsett vilka förslag LSS-utredningen kommer fram till så måste de se till att de har funkisrörelsen med sig på banan. Att bara gå på i ullstrumporna kommer att bli kontraproduktivt:

Bara det faktum att de i utredningsdirektiven talar om ”träffsäkra insatser” visar med all tydlighet att de sitter fast i en föråldrad funkissyn. Att tala om träffsäkerhet i det här sammanhanget innebär nämligen att de förutsätter att någon annan än vi själv vet bäst vad vi behöver. Detta är ett exempel på en traditionell objektifiering av funkisar, och det är anmärkningsvärt att regeringens politik 2017 bygger på en sådan attityd.