”Jag är en rättighetslös person.
I ett enda mejl tog de rättigheterna ifrån mig.
Jag har ingen rätt att jobba på mitt drömjobb som generalsekreterare på Förbundet Unga Rörelsehindrade. Jag har ingen rätt att flytta hemifrån, bo själv eller leva det liv jag vill.
Jag har ingen rätt till frihet.
Det här känns bara så otroligt fel. Hur kan man bara avslå en ansökan i sin helhet när man är fullt medveten om hur situationen ser ut och vad det bidrar till för konsekvenser?
Självklart är jag chockad och självklart gör det ont. Det känns som en mardröm men det här har alltid varit en kamp, att stå med ett avslag i handen är inte något nytt för mig. Jag har varit här förut. Nästa vecka kommer jag att starta igång en överklagningsprocess.
Jag må vara en person utan rättigheter, men inte fan ger jag upp.”

Det här inlägget skrev jag på Facebook i oktober 2016 när jag precis fått reda på att jag förlorat min personliga assistans. Idag fortsätter kampen, precis som då. Jag har fortfarande ingen personlig assistans och fortfarande ingen frihet.

Jag heter Nora Eklöv, är 22 år och uppvuxen på Öland. Jag föddes med en kronisk muskelsjukdom och en blodsjukdom som gör att jag är i behov av assistans. Jag har haft en elevassistent under hela skoltiden och när jag tog studenten fick jag personlig assistans via kommunen. Jag kunde studera, arbeta och engagera mig politiskt – tack vare assistansen.

Sommaren 2016 fick jag jobb som generalsekreterare för Förbundet Unga Rörelsehindrade. Ett drömjobb, eftersom jag brinner för att stärka ungas rättigheter. Jobbet innebar en flytt och jag sökte assistans i Stockholm. Jag tog för givet att kommunerna skulle bedöma lika men jag hade fel. Stadsdelen i Stockholm sa nej. Jag hade redan hunnit flytta upp till Stockholm eftersom kommunen på Öland stod för assistansen under handläggningen som tog fyra månader. När beslutet kom tvingades jag flytta tillbaka hem till mina föräldrar, mina fyra nya assistenter förlorade sitt jobb och jag fick säga upp lägenheten och börja jobba på distans.

I över ett år har jag överklagat, ansökt och överklagat igen. I ett år har jag väntat. Att vänta på ett ja eller nej är tortyr och varje nej känns som ett hårt knytnävsslag, en bekräftelse på att man är mindre värd. Det gör så ont. Allt jag vill är att kunna arbeta på plats på mitt jobb, att kunna bo där jag vill. Att kunna utvecklas som person. Jag vill inte ha ett liv som står på paus. Alla människor måste få en möjlighet att leva och verka i samhället.

Nora Eklöv, generalsekreterare
Förbundet Unga Rörelsehindrade