Låt oss först slå fast att det finns fusk och även grov kriminalitet i assistansbranschen och det ska bekämpas. Då behövs ett ökat samarbete mellan myndigheter och ökad kontroll av anordnarna. Kampen för att få bort avarterna får emellertid aldrig bli en ursäkt för att montera ner vår frihetsreform. Fusk och kriminalitet förekommer i alla socialförsäkringar och det finns inga bevis alls på att det finns mer kriminalitet i assistansvärlden. Varför då denna ändlösa debatt om fusk och kriminalitet?

Flera faktorer samverkar till att kriminaliteten ständigt hamnar i fokus, ytterst handlar det om att assistansreformen inte alls har samma legitimitet som andra viktiga välfärdsreformer. Det syns på flera sätt. Ta VAB-dagarna i föräldraförsäkringen till exempel. Alla vet att det finns ett visst fusk men ingen politiker skulle komma på tanken att ens försöka försämra föräldraförsäkringen bara därför. Varför brister då denna legitimitet för en frihets- och demokratireform?

Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik, redan innan STILs försöksprojekt inleddes 1987 har kritiken alltid låtit ungefär likadant – det kostar för mycket, kommunernas självstyre inskränks, facket har varit oroliga för att assistenterna utnyttjas, ja även vår förmåga att själva arbetsleda våra assistenter har ifrågasatts från första stund. Lite tillspetsat – vi vet inte vad som är bäst för oss själva! I Independent Living-rörelsen använder vi ett begrepp som kallas funktionsmaktsordning. Innebörden är att det finns strukturer i samhället som gör att vi funkisar blir diskriminerade och är en lågstatusgrupp. LSS konstruktion utmanar en del av dessa strukturer. I egenskap av rättighetslag med individperspektiv flyttas makt från politiker, byråkrater, proffstyckare och diverse andra ”experter”. Maktbalansen förskjuts till vår fördel. ”Förlorarna” blir alla nämnda aktörer när deras makt över hur våra liv ska se ut minskar.

En reform vars legitimitet redan är skakig och utmanar maktstrukturer blir därför mycket sårbar när kriminalitet och oegentligheter uppdagas. Att det inte finns några som helst bevis på att det handlar om miljardtals kronor årligen spelar ingen roll. Att reformen också blev betydligt dyrare än beräknat (nettokostnaden, den verkliga kostnaden som aldrig nämns är mycket lägre än bruttosumman på ca 30 miljarder kr) förvärrar läget ytterligare. Vem vill betala till något man inte prioriterar, vår rätt till självbestämmande där det dessutom fuskas och kriminella skor sig? Hade det år 2018 varit en självklarhet att vi har rätt till goda levnadsvillkor och självbestämmande enligt LSS intentioner och CRPD-konventionen, är jag helt övertygad om att fokus idag i mycket större utsträckning legat på hur vi ska utveckla reformen ytterligare, inte att en liten minoritet missbrukar systemet.

Nära kopplat till debatten om kriminaliteten är att det finns ett stort ”överutnyttjande” och en föreställning om att lagen är för ”generös” i tilldelning av timmarna. Med andra ord menar man att timmar beviljas för diverse olika saker (oklart vilka) som egentligen inte borde ge rätt till personlig assistans. I klartext: vi har för stor makt över våra liv, vi har det ”för bra”.

Antalet beviljade timmar har ökat vilket beskrivs som ”oförklarligt” men som vid lite närmare granskning inte alls är svårt att förklara. Vi blir äldre, 2001 togs 65-årsgränsen för att få behålla personlig assistans bort mm. Och allra viktigast (vilket regeringen och arga proffstyckare aldrig nämner): Allteftersom fler personer förlorar statlig assistansersättning händer givetvis följande: De som blir kvar blir bara de personer som har de allra största behoven vilket självfallet leder till att antalet timmar i genomsnitt ökar.

Detta självklara samband ignoreras även i den aktuella utredningen av Stig Svensson. Den pekar ut lagens konstruktion (brist på regler om vilka övriga behov som ska ge rätt till personlig assistans).

Frågan är hur vi ska komma ifrån fokus på kriminalitet och fusk. Det krävs tyvärr oerhört mycket. Själva måste vi medge att det finns ett problem och det måste åtgärdas. Vi måste presentera egna förslag på hur vi ska få bort avarterna, vi blir inte tagna på allvar annars. Tyvärr har vi en regering som bestämt sig för att kriminaliteten är skyhög och utnyttjar denna ”sanning” för att smutskasta hela reformen i sin iver att sänka notan för självbestämmande. Vi måste därför kämpa stenhårt för våra rättigheter – ingenting kommer gratis. Men det räcker inte heller. Det krävs även en ny, helst flera nya, Bengt Westerberg, från olika partier, som driver frågan så hårt de kan på högsta nivå. Först då tror jag fokus flyttas från kriminalitet till rättigheter.

Thomas Juneborg
Talesperson och styrelseledamot VIMPA – Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings län
STIL-aktivist
Bloggare