Om jag ska lyfta en sak som jag upplever som negativ och jobbigt med att leva med en funktionsvariation så är det känslan av att bli underskattad hela tiden. Ja. till och med förbisedd. Det är frustrerande och smärtsamt. Mina assistenter måste visserligen agera tolk ibland men det händer ofta att någon som jag ställt en fråga till vänder sig assistenten med sitt svar eller en motfråga, trotts att det är uppenbart att personen i fråga har uppfattat vad jag sagt. Ett annat exempel är när jag är i en klädaffär och assistenten frågar kassören om det finns en hiss som man kan komma till nedervåningen och får svaret: ”Nej, men du kan ställa henne här så länge.”

Att man blir behandlad som ett litet barn är också väldigt vanligt, känner jag. Jag får ofta känslan av att bli omyndigförklarad. Det är som att folk utgår ifrån att de inte kan behandla mig som vem som helst, bara för att jag är rullstolsburen och rör mig lite annorlunda än vissa andra. Och oavsett hur ens funktionsvariation ter sig så förtjänar man att behandlas med samma respekt alla andra, som en medmänniska och en fullvärdig samhällsmedborgare.

Det som krävs för att situationen ska kunna förändras är medvetenhet och kunskap. För problemet beror just på okunskap, det är jag övertygad om. Folk med funktionsvariationer behandlas annorlunda för att allmänheten inte ser att vi på insidan är precis som alla andra. Olika men ändå lika. Ju mer vi syns och kommer till tals i samhället desto tydligare kommer det bli. Jag tycker mig se ett skifte bland barn och unga. De känns mer och mer öppensinnade. De ser en mer för den man verkligen är. Så det finns hopp för framtiden.