Vanligtvis är det inte så särskilt svårt att lära sig de olika arbetsmomenten när man är nyanställd som personlig assistent – i varje fall inte hos mig. Det krävs ingen högskoleexamen för att lära sig att köra rullstol eller bädda min säng.

Det är betydligt svårare att lära sig att arbetet baseras på min rätt till självbestämmande. Det finns så mycket i vår kultur som talar för motsatsen.

Från barnsben lär vi oss alla att det är den som ger hjälp som också avgör hur hjälpen ska utformas. Den som tar emot hjälp ska i första hand visa tacksamhet och underkastelse. Så är det i Sverige och i alla andra länder. Att få människor att tänka om på den punkten kräver därför en viss kraftansträngning – om det alls är möjligt?

Välfärden i Sverige har samma utgångspunkt. Det är inte självbestämmande som är den bärande tanken, och därför ser t.ex. hemtjänsten ut som den gör. Äldre och andra som hänvisas till hemtjänst får nöja sig med vad som bjuds. I en del kommuner får de visserligen välja hemtjänstföretag, men de har ändå ingen möjlighet att välja vem som ska komma eller vad de ska göra.

Det innebär att det dagligen produceras miljontals hemtjänsttimmar i Sverige som ingen egentligen vill ha. Jag tror nämligen att alla människor i grund och botten vill ha kontroll över sitt eget liv – något som dagens hemtjänst inte medger. Vilket gigantiskt ekonomisk slöseri med våra skattemedel!

Det är alltså inte assistansen utan hemtjänsten som står för ett hejdlöst svindleri med pengar. Ändå betraktas assistansen som en katt bland hermelinerna i den svenska välfärden och kommer förmodligen aldrig blir riktigt accepterad, i varje fall inte under det här århundradet.

För en tid sedan bad jag en av mina nya personliga assistenter att tillaga en potatisgratäng. Jag gav honom ett recept och avsatte tillräckligt med tid för uppgiften. Men han följde inte receptet. Istället gjorde han sin mammas potatisgratäng.

För honom finns det förmodligen ingen godare potatisgratäng än mammas. Men för mig var den inte alls god. Jag tvingades lämna tillbaka gratängen och be honom att börja om från början. I hans tankevärld hade han förmodligen gjort mig en välgärning, men i mitt perspektiv gjorde han mig en otjänst. Detta illustrerar något av självbestämmandets kärna, och vi har en bra bit kvar innan detta blir allmängods, så att vi slipper kämpa med att få varje ny assistent att försöka förstå att jobbet helt enkelt handlar om att göra som jag säger.