Det finns mycket att säga om ett så pass brett, stort och viktigt område. I nuläget kretsar i princip allt – i media, riksdagen och vid köksborden – kring den personliga assistansen, rätten till en så stor frihet som möjligt för alla. Men samtidigt ser vi hur en del goda reformer har kommit i skymundan för regeringens misshandel av LSS.

På arbetsmarknadsområdet känns det som att ansvarig minister, Ylva Johansson (S), har vårt bästa för ögonen i många fall, vilket har märkts i samråd, spontana möten och rak kommunikation – även när det gällt dåliga nyheter.

Om vi tittar mer generellt på funktionshinderpolitiken i Sverige kan vi se att vårt annars i dessa frågor framgångsrika land har fått utstå mycket kritik för sin behandling av personer med funktionsnedsättningar. FN och dess kommitté för mänskliga rättigheter har kritiserat Sverige för att inte tillräckligt arbeta med konventionen för personer med funktionsnedsättning, ofta kallad UN-CRPD eller funktionsrättskonventionen. Samtidigt är vi många i rörelsen som vill införa konventionen som svensk lag. Tack vare enträget arbete, bland annat från Förbundet Unga Rörelsehindrade, har inte mindre än tre riksdagsmotioner från tre vitt skilda partier lämnats in i ämnet.

Vi i förbundet har också under en längre tid arbetat för att motverka det vi och numera även Svenska akademien benämner ”funkofobi”, d.v.s. alla former av diskriminering och kränkande behandling som riktas mot och/eller drabbar personer med normbrytande funktionsförmåga.

Allt detta hänger tätt samman och kan bara förändras genom en mer förstående och inkluderande syn från allmänheten på ”vår grupp”. En skarpare politik eller rentav en tydligare lagstiftning är inte något ”Alexanderhugg” som ändrar på folks attityder över en natt men det skulle vara en knuff i rätt riktning. Att vi ”funkisar” behöver ta plats i politiken på olika sätt är självklart, helt enligt devisen ”Nothing about us without us!”.

Björn Häll Kellerman
Förbundsordförande, Förbundet Unga Rörelsehindrade